Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Albert Edelfelt

är en av Finlands genom tiderna mest framstående bildkonstnärer. I den här utgåvan finns de brev som Edelfelt skrev till sin mor Alexandra Edelfelt under åren 1867−1901. Breven är ett fönster in i den finländska konstens guldålder, och in i det sena 1800-talets finländska, nordiska och europeiska kulturhistoria. Målet med utgåvan är samtidigt att erbjuda en aldrig förut skådad rekonstruktion av Edelfelts konstnärskap, både i text och i bild. Syftet med utgåvan är att göra breven, som har fått Unescos nationella världsminnesstatus, tillgängliga för forskare inom olika discipliner, för museer, undervisning och alla intresserade. De 1310 breven är transkriberade i sin helhet med hjälp av Transkribus, och 232 av dem har översatts till finska av Sirpa Kähkönen. De har tidigare publicerats i boken Niin kutsuttu sydämeni – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen 1873–1901 (utgivna av Anna Kortelainen, Otava 2001). I den här webbutgåvan hittar du också en omfattande samling bilder av Edelfelts konstverk och skisser som publiceras i samarbete med Finlands Nationalgalleri.

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Det här brevet

I ett brev med rubriken Petersburg 14 februari 95 skriver Albert Edelfelt om verket Från Salutorget (Från Helsingfors hamn). Innehållet sammanfattas så här.

Makovski höll talet för mig (på ryska) lyckligtvis förstod jag det ganska bra – mycket hjertligt, så att jag kom i stämning. Han prisade det nationella i den finska konsten – det icke akademiska. – Jag steg upp utan att så noga veta hvad jag skulle säga – men det gick bra. på talte på franska naturligtvis om den alltför stora ära som bevisades mig – att jag ej kunde fatta den som personlig, utan såsom en gärd af aktning för vår unga konst i Finland, och såsom ett bevis på den nya, generösa ande som besjälade den nya akademin – jag talte om den ryska litteraturen, om den djupa mensklighet och det medlidande, hvaraf den genomandades – derefter, vände jag mig till Rjepin och Makovski som i färger sagt verlden detsamma som Tolstoi och Dostojvski sagt den i ord och drack för den nya Akademin, och för detta illustra sällskap som var den säkraste borgen för att den ryska konsten nu slagit in på sin rigtiga, naturliga bana, – en konst som under den realistiska ytan dolde ett behof af, en längtar till det som är "au délà", till det eviga, till den stora kärleken. – Så kom det tal på tal. Rjepin talte så vackert till Finland, om detta poesirika land som nu höll på att skapa en ädel och nationel konst, och drack för Finland. – Grefve Tolstoi talte om kärleken till konsten och broderade på ett ryskt ordspråk "gde ljubof. tam Boch" – der kärlek finnes, der finnes och Gud – och så följde tal på tal. Gubben Semenoff talte på en alldeles ypperlig franska för den nya akademin. – Mycket vänligt sades om Finland – till slut utbrast någon: Nu fattas det bara att Suvorin (Novoje Vremjas redaktör) vore här – det skulle göra honom godt att höra hvad vi säga om Finland och finnarne. – Finland i 19 seklet har gjort susen: – de kallade den la plus belle manifistation nationale qu'on ait jamais vue. – Rjepin behagade mig oändligt. Han liknar alls ej porträttet i Harper. Han ser melankolisk ut – mager och mild. Jag talade åtminstone 10 gånger slutade med en slags improvisation öfver geniet – gudomligt till sitt ursprung – gudomligt till sina verkningar – och rigtade talet till Rjepin, tackade honom så hjertligt jag kunde. Och så började omfamningarna och det ryska pussandet – utan ända.

I samband med konstverket nämns dessutom personerna Fjodor Dostojevskij, Vladimir Jegorovitj Makovskij, Ilja Repin, Pjotr Petrovitj Semjonov (-Tian-Sjanskij), Alexej Suvorin, Ivan Ivanovitj Tolstoj, Lev Tolstoj.

Läs mera
Från Salutorget (Från Helsingfors hamn)

Gilla oss på Facebook