Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Albert Edelfelt

är en av Finlands genom tiderna mest framstående bildkonstnärer. I den här utgåvan finns de brev som Edelfelt skrev till sin mor Alexandra Edelfelt under åren 1867−1901. Breven är ett fönster in i den finländska konstens guldålder, och in i det sena 1800-talets finländska, nordiska och europeiska kulturhistoria. Målet med utgåvan är samtidigt att erbjuda en aldrig förut skådad rekonstruktion av Edelfelts konstnärskap, både i text och i bild. Syftet med utgåvan är att göra breven tillgängliga för forskare inom olika discipliner, för museer, undervisning och alla intresserade. De 1310 breven är transkriberade i sin helhet med hjälp av Transkribus, och 232 av dem har översatts till finska av Sirpa Kähkönen. De har tidigare publicerats i boken Niin kutsuttu sydämeni – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen 1873–1901 (utgivna av Anna Kortelainen, Otava 2001). I den här webbutgåvan hittar du också en omfattande samling bilder av Edelfelts konstverk och skisser som publiceras i samarbete med Finlands Nationalgalleri.

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Det här brevet

I ett brev med rubriken Petersburg skriver Albert Edelfelt om verket Långörn. Innehållet sammanfattas så här.

Efter ett evigt hängande om dagarna i Akademin – väntande, skickande, missförstånd, oriktiga lådor – inga kommissionärer, inga vana arbetare, många onyttiga ord och många papriosser – hade jag varit sent ute om qvällarna och slutade med att passera natten mot söndagen på Akademielevernas bal (adelsklubbens lokal). Det var rigtigt lustigt att se ett Petersburg som jag aldrig haft en aning om förut – enklare, naivare och fullkomligt ryskt. – Studenter och konstnärer (om man så skall kalla dem som här sysslar med konst) bildade flertalet – högst få officerare. Många rätt vackra masker – ehuru ej så eleganta som på vår sista maskeradbal. Det hela hade ett vida barnsligare tycke. Dessa små, lurfviga pojkar, i uniformer som närmast likna våra postiljoners, med helt små, fula och glada damer, skuttande i mazurkan lika så ogratiöst som lifligt – alla glada, vänliga, – och barnsliga långt mer än våra studenter. Dekorationerna utförda af eleverna, voro så smaklösa som möjligt. De hade lyckats, med mycken möda alldeles förstöra, adelsklubbens vackra lokal. I Buffetten var det lifligt men anspråkslöst. Jag såg bara 1 bordlag med champagne – de flesta andra åto småpiroger med öl till och vodka – men ingen enda full person sågs till. Jag var mycket hedrad sedan på morgonkulan – flere af eleverna blefvo förestälda för mig; med lifliga gester, på bruten franska (eller jag på än mer bruten ryska) förklarades ömsesidig sympathi – och alla talte om den finska konsten såsom något mycket fint och framom den ryska! Gallén och Järnefelt kände de till, tack vare Finland i 19 Seklet. Flere hade sitt mina taflor i vestibulen af Akademin, och försäkrade att om också den stora publiken icke skulle bry sig om dem "toute la jeunesse sera pour vous" – Så fick jag sitta i en jury (med Botkin, Benois Sokolov och bildhuggaren Beklemischeff) för att ge ut 3 pris åt de vackraste maskerna. Vi sutto på en estrad och röstade mycket vigtigt.

I samband med konstverket nämns dessutom personerna Vladimir Alexandrovitj Beklemisjev, Albert Benois, Michail Botkin, Axel Gallén, Eero Järnefelt, Pjotr Petrovitj Sokolov.

Läs mera
Långörn

Gilla oss på Facebook